E de normalt?
Är de egentligen normalt och känna sig ensam fast man inte är de?
Har många fina runt omkring mig så egentligen borde jag inte känna då.
Utåt sett ksnske jag (nästan alltid) är glad och pigg men egentligen är jag ksnske inte de:/
Har sån jobbig känsla konstant i min kropp som är ensam.. Sjukt svårt och förklara.
Mina barn är dom som kan få mig på allra bäst humör, mina älskade killar, utan dom vet jag inte va jag gjort!
På torsdag ska iaf jag och barnen på cirkus, då Fredrik (som just nu lever i sin egen bubbla) spela nånstans, vilket jag inte är speciellt intresserad av!
Så jag tar mina älskade ungar och går på cirkus ( har lurat med deras morfar också)
som lite extra barnvakt ![]()
Men innan torsdag ska de slitas på jobbet och de ska slitas i hemmet! För de gör sig verkligen inte av sig själv!!!!
Usch vilket tråkigt och böligt inlägg detta blev men men de e min blogg så jag skriver vad jag vill punkt slut!
Ps ÅSA NILSSON min kära vän, de blir absolut inga fler barn! Och de menar jag denna gången!
Funderar lite på om jag ska lösenordsskydda bloggen…
Puss&kram <3

Tror det ofta kan vara så, ensamheten i tvåsamheten eller vad man kan kalla det. Det är dock övergående så glöm inte de perioderna som innebär tvåsamheten i ensamheten.
?
Barn…ja, den som lever får väl se eller
Lösenord OK om jag får lösenordet vill säga! Annars blir jag ARG!!!
KRAM
Ge inte Åsa lösenordet, hon skriver så jobbiga inlägg. Ge det bara till mig!!!
Glöm inte bort dig själv, är viktigt att hitta lugnet ibland.
Kram